Jag har aldrig känt mig hemma i Värnamo och har i hela mitt liv känt att jag saknar något, sökt efter något som ska stilla min oroliga själ. Ett ställe där jag kan känna mig hemma, där jag kan bli hel.
Vi började vår resa i Tanzania, Afrika.
Då vi ville återvända till stället som vi båda förälskat oss i 2013.
Jag har alltid haft en dröm om att bo i Afrika och volontärarbeta där under en längre tid så det kändes perfekt att börja vår resa där.
Vi fastnade där i lilla byn Matanana och trodde för ett tag att vi hittat hem.
Vi byggde ett hus och jobbade på ett barnhem för organisationen CCY och trivdes som fisken i vattnet.
Vi började förbereda för ett nytt kapitel i vårt liv då vi förvånansvärt en vecka efter ankomst plussat och väntade en liten knodd.
Vi tog det som ett tecken att det va här vi hörde hemma då vi under en längre tid kämpat med att trappa ner och trappa upp mediciner så vår dröm om att bilda familj skulle kunna bli verklighet och vi var helt överlyckliga!
I december kom fallet.
Vi förlorade vårt lilla knyte och med brist på bättre sjukvård höll även jag på att stryka med pga blodförgiftning och infektion i livmodern mm.
I samband med missfallet förlorade vi oss själva och Tanzania blev en mörk plats fylld med ångest, oro, smärta och ilska.
Vi valde att fortsätta, att kämpa vidare. Men det gick inte att gå tillbaka, att ställa om sig igen efter att ha planerat och fantiserat om ett helt annat liv gick bara inte.
Glädjen i det vi gjorde, i Tanzania, i byn, i folket, i barnen dränktes av sorgen över det vi förlorat.
Vi valde att blunda, gå vidare och låtsats som ingenting. Ingen visste förutom våra närmsta vänner där och att hålla det hemligt för omvärlden, för vänner och familj i Sverige kändes skönt och nödvändigt för att överleva samtidigt som det åt upp mig inifrån.
I februari hade vi bokat en biljett hem.
Vi åkte motvilligt hem då resan egentligen va tänkt som en överraskning då vi stolt skulle visa upp min bebiskula för omvärlden och avslöja för alla att vi till sommaren skulle bli föräldrar.
I samma veva hade vi precis fått reda på att vänner väntade barn och skulle va i exakt samma månad som vi egentligen skulle ha varit vilket gjorde det hela mer plågsamt. Det var då för svårt att glädjas åt andras glädje, avundsjukan blev för stor.
Men med ett påklistrat leende på läpparna åkte vi hem och låtsades som ingenting.
Några dagar efter vår ankomst till Sverige så hände det omöjliga jag plussade igen!
Denna gången vågade vi inte glädjas men hoppades ändå på att denna gången skulle det va vår tur!
När blodet sen kom en vecka senare så var inte sorgen lika stor då vi inte vågat ta till oss det. Det blev heller inte lika stor påfrestning för min kropp då vi inte va lika långt gångna som sist och jag blev inte lika sjuk då vi va i Sverige och kom snabbt in på sjukhus och fick vård.
Även denna gången valde vi att sörja i tysthet/hemlighet.
Och Sverige, Värnamo som vi då sett lite som en fristad från allt det jobbiga som skett i Tanzania blev hemsökt och ångestfullt och vi ville bara därifrån.
Väl tillbaka i Tanzania försökte vi fokusera på annat. Vårt hus va klart och vi kunde äntligen flytta in.
Ailess kom till barnhemmet i januari som en liten ängel, och räddare i nöden. Vi fastnade snabbt tycke för henne, och tack vare Jessica som lät oss låna hem henne ibland och ta hand om, älska och rå om som om hon vore vår egen så stillade det min brustna mammahjärta lite.
Vi började fantisera om adoption, men drömmen om att få ta hem ett barn från Tanzania kändes väldigt långt borta.
Men det hjälpte ändå att få va med barnen på barnhemmet, Ailess, att få älska och rå om dom. Samtidigt som det va plågsamt så blev det också som en slags terapi.
Drömmen om att få ett eget barn började tvina bort och vi började fundera på andra alternativ. Samtidigt som vi försökte fokusera på annat och göra planer för framtiden som skulle få oss att må bra igen.
Barnlängtan blev så stor, efter vårt första plus så fanns det inget annat.
Det blev så psykiskt påfrestande att längta efter något så mkt att det gjorde ont. Vi ville försöka släppa barnlängtan och bara leva men det va inte så enkelt.
Vi gjorde planer på att åka hem och sommarjobba och sen ut och resa/backpacka i Sydamerika till hösten och fortsätta leta efter vår plats i världen då vi numera insett att Tanzania inte är platsen för oss.
Men sorgen, Iskan och oron tärde på vårt förhållande och jag trodde aldrig att vi skulle bli lyckliga igen.
Sen kom dagen då vi plussade.. igen!
Trots att vi inte ens försökt och planerat att lägga det på is ett tag.
Denna gången blev vi knappt ens glada.
Oron över att något skulle hända igen va alldeles för stor.
Sorgen över allt som hade hänt hade lagt sig som en dimma över vår tillvaro och jag kände bara hat och ilska mot allt och alla i min närhet, livet kändes bara för orättvist.
Vi valde att lämna byn tidigare efter en motorcykelolycka som vi trodde skulle leda till vårt tredje missfall och som nästan skar oss isär.
Vi valde att åka nämre storstäder, sjukhus, bättre mat och att ha lite semester innan vi skulle återvända till Sverige.
Under den sista månaden försökte vi lappa ihop vårt förhållande igen och började smått glädjas över vad som väntade.
Vi såg hjärtat slå för första gången i v.7 i huvudstaden vilket va en lättnad men inte ens då vågade vi tro/hoppas att allt skulle gå bra.
Väl i Sverige kom en stor lättnad över oss båda två.
Vi va i närheten av bra lättillgänglig sjukvård. Vi fick tillgång till näringsrik mat, mediciner och allt som skulle kunna underlätta för att det skulle gå hela vägen denna gången.
Vi va nästan där, 12 fullna veckor va nästan gångna, då skulle risken för missfall minska med 65%
Och efter några veckor hemma med näringsrik mat, bra läkarvård, antibiotika och andra mediciner som lyckades få bukt på alla mina infektioner och sjukdomar jag lyckats dragit på mig i Tanzania så började min kropp sakta men säkert läka.
Detta barnet hade nu en större chans att överleva, bättre förutsättningar än vad dom två dessförinnan hade haft.
Vi fick tid för ultraljud för att fastställa när bebis skulle komma och fick då för första gången se vårt lilla mirakel!
Vi fick då se en liten, livlig, frisk bebis och vi va då längre gångna än vad vi trodde, vecka 12 va redan förbi!:)
På midsommar valde vi att berätta för våra familjer och våra närmsta.
Vi valde då också att berätta om dom tidigare små liven som vi förlorat och det va som en stor sten lyftes från bröstet.
Det blev plötsligt verkligt och vi kunde börja bearbeta sorgen över allt som hänt och gå vidare.
Efter ultraljudet i v. 20 och desto mer magen växer och knodden där inne sparkar och ha sig desto mer vågar vi glädjas över detta lilla mirakel som vi snart ska få träffa.
Jag mår bättre än någonsin både fysiskt och psykiskt och har nästan svårt att tro att man kan va såhär lycklig.
Jag kan inte minnas sist jag mådde såhär bra!
Visst i en graviditet så ingår ju illamående, kräkningar, foglossning, sammandragningar, halsbränna och lite andra gravidkramper och jag har och/elr har haft dem alla! men jag har inget emot det! :) jag tar gladeligen emot allt som graviditeten medför då jag ser så extremt mkt fram emot den fantastiska gåvan vi kommer att få.
Och dom vanliga gravidtetskremperna är ingenting jämfört med den smärta jag de senaste åren kämpat mot.
Men just nu har jag inte ont i lederna!
Jag vågar knappt säga det högt.
Jag kan inte minnas sist jag va smärtfri.
Jag måste nästan nypa mig i armen för att tro att det är sant.
Jag går inte på några mediciner för min reumatism och mina värden är jätte bra!
Jag mår bättre än nånsin!
Jag är så lycklig att det är skrämmande.
Och nu vågar jag glädjas.
Än har inte bebis kommit, vi har några veckor kvar och jag vet att det kan hända saker även så här sent i graviditeten, oron finns fortfarande där.
Men vi tänker positivt, denna gången ska det gå vägen! 3 gången gillt!:)
All skit jag har fått utstå i mitt liv ska jag äntligen få belöning för.
Jag ska få bli mamma och det är allt jag nånsin drömt om!
Vi bor just nu i Värnamo, lyckades få tag i en 3:a i stan och flyttade in samma vecka vi kom hem. Vi har ingen brådska med att flytta, vi trivs bra här och får plats ett bra tag till.
Fidde är tillbaka på sitt gamla jobb och jag kammade hem ett jobb som personlig assistent efter sommarvikariatet gick ut.
Vi vill och planerar att så småningom bygga hus.
Och Värnamo känns just nu som den platsen vi vill leva och bo på.
Vårt förhållande är starkare än någonsin och vi har precis lovat varandra att tillbringa resten av livet tillsammans.
Det blev ett ganska spontant giftemål men vi kände att vi ville bli en familj på riktigt innan bebisen kom, ha samma efternamn och höra ihop för alltid.
Vi rymde och gifte oss i hemlighet då vi kände att just giftermålet inte behövde va så märkvärdigt utan det kunde få va bara mellan oss.
Men vi känner ändå att vi vill fira med familj och vänner så vi sparar festen till nästa år då bebis har kommit och vi kan fira ordentligt!:)
För första gången i mitt liv så känner jag mig hemma!
Jag känner mig hel. Jag/vi behövde inte resa runt hela världen för att hitta hem.
Jag behövde bara få en egen familj och i det fann jag min lycka, mitt hem.
Denna bebis har fått mig att känna mig hel igen. Nu är vi där vi hör hemma!
Nu väntar vårt störta äventyr hittills, att bli föräldrar! ❤️
