0 Läs mer >>
Min förlossningsberättelse 

Så kom du till världen! 
- Caspian Freddy Sand

Den 27/12-15 va du beräknad och vi hade en tid hos specialistmödravården klockan 09.00 för eventuell igångsättning.
Vi hade redan varit uppe en gång i veckan sen vecka 38 för bedömning av igångsättning då min kropp inte mådde alls bra i slutet av graviditeten. 
De första 3 månaderna bestod mest av oro och illamående/kräkningar som det brukar, men det va inget jag hade speciellt ont av då jag anser att det hör graviditeten till.
I fjärde månaden började jag må riktigt bra! Jag va så lycklig och kände mig så fin som gravid. Mina leder gjorde inte ont och lyckan över att äntligen få ett barn tog bort alla andra gravidkramper. 
Sammandragningarna började tidigt, likaså foglossningen. 
I vecka 28 blev foglossningen brutal och det blev svårt att gå, stå och böja sig. 
I samband med det så fick jag även svåra akuta njursmärtor och det visade sig att jag hade förstorad njurbäcken då livmodern tryckte så mot urinröret så att det blev stopp mellan njuren och urinröret. Jag fick även njurbäckeninflammation och njursten. 
Inlagd i 4 dagar med dropp och morfinsprutor gick äntligen smärtan över men blev sjukskriven på heltid.
Efter det blev magen stor och graviditet blev allt tyngre. Jag fick akupunktur 2 ggr i veckan hos barnmorskan och gick även på vattengympa en gång i veckan på sjukhuset för att försöka reglera smärtan. 
Mot slutet började jag samla på mig väldigt mycket vätska och lederna började värka igen. 
I vecka 38 tyckte vi alla att bebisen skulle komma ut men min kropp va inte redo. 
Tappen va helt omogen och vi bestämde oss för att ta det vecka för vecka. 

Den 27/12 på BF dagen stod jag inte ut längre. Tappen va dock fortfarande omogen men för mitt bästa både fysiskt och psykiskt så bestämde vi oss för att sätta igång. 
Klockan 12 fick jag min första dos av tabletter upplösta i vatten som skulle förkorta tappen. 
Värkarna började komma men inte regelbundet. Varannan timme max 8 doser/dag fick jag ta den tabletten. 
Efter 7 dosen klockan 23.10 gick plötsligt vattnet! Hela sängen blev totalt dyngsur och det fortsatte bara rinna. Barnmorskan och läkaren sa att det va bra och att nu skulle naturen sköta sitt. 
Under natten fick jag en sovdos med morfin och sovtabletter så vi skulle orka med nästa dag. 
Dagen 2 hade ännu inget hänt. Vi fortsatte med tabletter och värkarna blev tätare och starkare. Efter ett dygn sattes även in antibiotika då mitt vatten hade gått och infektionsrisken ökade då han ännu inte kommit ut. 
Dag 3 bestämde läkaren att ta till en annan metod och valde då att spruta in gel som skulle mjuka upp tappen. Värkarna va brutala och lustgasen blev min bästa vän! 
Trots smärtsamma värkar varje minut så öppnades jag bara 1 cm! 
Dag 4 hade vi bestämt att det skulle va stopp på ett eller annat sätt. Dels för att inget hände och jag hade så smärtsamma värkar och dels för att vattnet hade gått så pass tidigt så han va tvungen att komma ut.
Vi fortsatte med gel och värkstimulerande dropp fram till lunch. Värkarna kom varje minut, det va riktigt intensivt och det fanns inte mkt tid för vila. Ingen mat sen gårdagen utifall det skulle bli snitt och då fick jag inte i mig så mkt pga värkarna. 
Till slut va jag så trött och hade så ont så jag ville bara att det skulle va över! Efter ytterligare en kontroll hade jag då bara öppnat mig en halv centimer, totalt 1,5 centimeter! Då bestämde läkaren att det skulle bli akut kejsarsnitt. Tacksam och utmattad grät jag av lättnad! Äntligen skulle det få ett slut och vår älskade lilla bebis skulle komma ut.
Vi kördes ner till operation och värkarna fortsatte tills de la ryggmärgsbedövningen.
Det va mycket folk där nere och allt gick väldigt fort. Alla va väldigt trevliga och omtänksamma. 
Så fort benen hade domnat bort så började de skära och efter några minuter va han ute. 15.57 föddes vår vackra lilla son! 
Fidde satt brevid mig hela tiden och höll min hand så fort han kom ut och vi hörde hans skrik så började vi båda gråta. Dom visade upp honom och vi fick se att det blev en liten pojk. 
Han va helt blå men såg stor och välmående ut. 
Fidde följde med barnmorskan ut och klippte navelsträngen. De gjorde en lättare undersökning, han fick en varm filt och mössa på sig. Sen kom de in igen och la honom på mitt bröst. 
Lyckan va total! 
Han fick ligga kvar i sängen hos mig och så rullades vi tillbaka upp på förlossningen.  
När vi kom upp så lämnades vi en stund ifred och han fick ligga vid bröstet och försöka amma. 
Efter en stund kom barnmorskan in och vägde och mätte honom 3565 gram och 50 centimeter av ren kärlek. 
Han fick på sig en body, och blöja sen fick han sitta hos pappa en stund medans de hjälpte till att tvätta av mig lite och kollade status på mig. 
Sen fick vi äntligen komma in på BB. 

Första natten på BB va orolig. Han klöktes och spydde fostervatten hela natten och det va svårt att sova. Dels pga av oron för honom och dels pga av smärtan av snittet. 
Personalen erbjöd sig att ta ut honom några timmar så vi skulle få mer sömn men det va ändå svårt att slappna av. 
Dagen efter så började vi bekanta oss med varann mer. Magen/såret/snittet kändes värre dagen efter och det gjorde väldigt ont att röra sig. Jag fick använda mig av gåbord och rullstol för att ta mig fram. 
Lillkillen fortsatte att spy en del och ville också amma hela tiden. Min mjölk hade dock inte runnit till så det blev bara såriga bröstvårtor. Tillslut fick jag fråga om vi fick ta till nappen. Då nöjde han sig med den och mina bröst fick lite vila.
Vi firade in det nya året med några nyfunna vänner på BB. 
Vi hämtade kinamat från lilla k och drack alkoholfri öl och skålade med cider framför tvn vid 12 slaget samtidigt som vi tittade på fyrverkerierna genom fönstret. 
Strax efter 12 slaget va vi alla väldigt trötta och gick tillbaka till våra rum och la oss.  
Dag 3 på BB trodde vi att vi skulle få åka hem men eftersom han är född 15.57 på eftermiddagen så ville inte läkaren göra 3 dagars kontrollen på morgonen då han inte va 3 dygn gammal än utan tyckte vi skulle vänta till dagen efter. Under dagen upptäckte en sköterska också att han va ganska gul. 
De tog ett test på honom och det visade sig att han hade lite gulsot och behövde sola. Under tiden han solade upptäckte vi att han började skaka ibland. De kollade blodsockret och det va lågt! Han fick ersättning och energi varvat med amningen. Han hade också redan tappat sina 10 % av urpsprungsvikten. Under dagen kom mjölken igång mer och mer. 
Dag 4 hoppades vi på att vi skulle få åka hem då mjölken runnit till. Han hade ökat i vikt och blodsockret va uppe men tyvärr visade proverna att gulsoten hade stigit! Så han fick sola hela natten mellan söndag och måndag. Jag och Fidde fick sova och så väckte de mig när han skulle ammas. Oftast så vaknade jag av mig själv när jag hörde honom skrika. Men det va första natten vi sov riktigt bra ändå. Mitt sår hade blivit mkt bättre och smärtan hade lättat och jag kände mig rörligare och rörligare för varje dag. 
Dag 5 va vi färdigpackade tidigt på morgonen. Ett nytt test gjordes och det va bra! Vi väntade in läkaren som skulle komma vid 9.30 i hopp om att få åka hem efter det. Men han tyckte att vi skulle ta ett nytt test igen vid 14 för att se så att inte gulsoten började stiga igen. Vi väntade tålmodigt ut timmarna och testet togs med positivt resultat!:) äntligen kunde vi lämna sjukhuset och få åka hem med vår lilla skatt! ❤️






Så kom du till världe...

0 Läs mer >>
2015 blev verkligen året då allting hände! 
Året som började så hemskt slutade i total lycka! 
På nyårsafton 2014 befann vi oss i Dar es Salaam, Tanzania Afrika dit vi åkt för att komma ifrån bylivet lite, fira nyår och sörja vår förlust av vårt lilla knyte som vi förlorat några veckor tidigare. 
Dagen innan nyårsafton vaknar vi av att någon bryter sig in i vårt rum och stjäl alla våra värdesaker, inget gott nytt år direkt. 
Året fortsatte ganska dystert, trots många fina upplevelser och människor runt omkring oss så präglades vår vardag utav motgång efter motgång. 
I februari förlorade vi vårt andra lilla knyte och livet i Afrika blev allt jobbigare. 
I April började vår tur att vända, vi plussade igen och i juni åkte vi hem till Sverige. 
Kroppen började växa sig starkare, livet började falla på plats och lyckan började äntligen återvända. 
I september lovade vi varann att va tillsammans för alltid och lagom till nyår kom vår fina älskade efterlängtade lilla son! ❤️ 
2015 blev året då vi gifte oss och blev föräldrar! Det finns inget större än det! 2015 blev verkligen det bästa året någonsin! 
Nu ser livet helt underbart ut och vi längtar efter att få spendera detta nya året med våran vackra lilla son som en familj! 

Varmt välkommen 2016! 











Året då allting hände

1 Läs mer >>
För 1 år sen gav vi oss ut på en resa för att hitta oss själva och vår plats i världen. 
Jag har aldrig känt mig hemma i Värnamo och har i hela mitt liv känt att jag saknar något, sökt efter något som ska stilla min oroliga själ. Ett ställe där jag kan känna mig hemma, där jag kan bli hel. 

Vi började vår resa i Tanzania, Afrika. 
Då vi ville återvända till stället som vi båda förälskat oss i 2013. 
Jag har alltid haft en dröm om att bo i Afrika och volontärarbeta där under en längre tid så det kändes perfekt att börja vår resa där. 
Vi fastnade där i lilla byn Matanana och trodde för ett tag att vi hittat hem. 
Vi byggde ett hus och jobbade på ett barnhem för organisationen CCY och trivdes som fisken i vattnet. 
Vi började förbereda för ett nytt kapitel i vårt liv då vi förvånansvärt en vecka efter ankomst plussat och väntade en liten knodd. 
Vi tog det som ett tecken att det va här vi hörde hemma då vi under en längre tid kämpat med att trappa ner och trappa upp mediciner så vår dröm om att bilda familj skulle kunna bli verklighet och vi var helt överlyckliga! 

I december kom fallet.
Vi förlorade vårt lilla knyte och med brist på bättre sjukvård höll även jag på att stryka med pga blodförgiftning och infektion i livmodern mm. 
I samband med missfallet förlorade vi oss själva och Tanzania blev en mörk plats fylld med ångest, oro, smärta och ilska. 
Vi valde att fortsätta, att kämpa vidare. Men det gick inte att gå tillbaka, att ställa om sig igen efter att ha planerat och fantiserat om ett helt annat liv gick bara inte. 
Glädjen i det vi gjorde, i Tanzania, i byn, i folket, i barnen dränktes av sorgen över det vi förlorat. 
Vi valde att blunda, gå vidare och låtsats som ingenting. Ingen visste förutom våra närmsta vänner där och att hålla det hemligt för omvärlden, för vänner och familj i Sverige kändes skönt och nödvändigt för att överleva samtidigt som det åt upp mig inifrån. 
I februari hade vi bokat en biljett hem. 
Vi åkte motvilligt hem då resan egentligen va tänkt som en överraskning då vi stolt skulle visa upp min bebiskula för omvärlden och avslöja för alla att vi till sommaren skulle bli föräldrar. 
I samma veva hade vi precis fått reda på att vänner väntade barn och skulle va i exakt samma månad som vi egentligen skulle ha varit vilket gjorde det hela mer plågsamt. Det var då för svårt att glädjas åt andras glädje, avundsjukan blev för stor. 
Men med ett påklistrat leende på läpparna åkte vi hem och låtsades som ingenting. 
Några dagar efter vår ankomst till Sverige så hände det omöjliga jag plussade igen! 
Denna gången vågade vi inte glädjas men hoppades ändå på att denna gången skulle det va vår tur! 
När blodet sen kom en vecka senare så var inte sorgen lika stor då vi inte vågat ta till oss det. Det blev heller inte lika stor påfrestning för min kropp då vi inte va lika långt gångna som sist och jag blev inte lika sjuk då vi va i Sverige och kom snabbt in på sjukhus och fick vård. 
Även denna gången valde vi att sörja i tysthet/hemlighet. 
Och Sverige, Värnamo som vi då sett lite som en fristad från allt det jobbiga som skett i Tanzania blev hemsökt och ångestfullt och vi ville bara därifrån.

Väl tillbaka i Tanzania försökte vi fokusera på annat. Vårt hus va klart och vi kunde äntligen flytta in. 
Ailess kom till barnhemmet i januari som en liten ängel, och räddare i nöden. Vi fastnade snabbt tycke för henne, och tack vare Jessica som lät oss låna hem henne ibland och ta hand om, älska och rå om som om hon vore vår egen så stillade det min brustna mammahjärta lite. 
Vi började fantisera om adoption, men drömmen om att få ta hem ett barn från Tanzania kändes väldigt långt borta. 
Men det hjälpte ändå att få va med barnen på barnhemmet, Ailess, att få älska och rå om dom. Samtidigt som det va plågsamt så blev det också som en slags terapi. 
Drömmen om att få ett eget barn började tvina bort och vi började fundera på andra alternativ. Samtidigt som vi försökte fokusera på annat och göra planer för framtiden som skulle få oss att må bra igen. 
Barnlängtan blev så stor, efter vårt första plus så fanns det inget annat. 
Det blev så psykiskt påfrestande att längta efter något så mkt att det gjorde ont. Vi ville försöka släppa barnlängtan och bara leva men det va inte så enkelt. 
Vi gjorde planer på att åka hem och sommarjobba och sen ut och resa/backpacka i Sydamerika till hösten och fortsätta leta efter vår plats i världen då vi numera insett att Tanzania inte är platsen för oss.
Men sorgen, Iskan och oron tärde på vårt förhållande och jag trodde aldrig att vi skulle bli lyckliga igen.

Sen kom dagen då vi plussade.. igen! 
Trots att vi inte ens försökt och planerat att lägga det på is ett tag. 
Denna gången blev vi knappt ens glada. 
Oron över att något skulle hända igen va alldeles för stor. 
Sorgen över allt som hade hänt hade lagt sig som en dimma över vår tillvaro och jag kände bara hat och ilska mot allt och alla i min närhet, livet kändes bara för orättvist. 

Vi valde att lämna byn tidigare efter en motorcykelolycka som vi trodde skulle leda till vårt tredje missfall och som nästan skar oss isär.
Vi valde att åka nämre storstäder, sjukhus, bättre mat och att ha lite semester innan vi skulle återvända till Sverige. 
Under den sista månaden försökte vi lappa ihop vårt förhållande igen och började smått glädjas över vad som väntade. 
Vi såg hjärtat slå för första gången i v.7 i huvudstaden vilket va en lättnad men inte ens då vågade vi tro/hoppas att allt skulle gå bra. 
Väl i Sverige kom en stor lättnad över oss båda två. 
Vi va i närheten av bra lättillgänglig sjukvård. Vi fick tillgång till näringsrik mat, mediciner och allt som skulle kunna underlätta för att det skulle gå hela vägen denna gången.  
Vi va nästan där, 12 fullna veckor va nästan gångna, då skulle risken för missfall minska med 65%
Och efter några veckor hemma med näringsrik mat, bra läkarvård, antibiotika och andra mediciner som lyckades få bukt på alla mina infektioner och sjukdomar jag lyckats dragit på mig i Tanzania så började min kropp sakta men säkert läka. 
Detta barnet hade nu en större chans att överleva, bättre förutsättningar än vad dom två dessförinnan hade haft. 
Vi fick tid för ultraljud för att fastställa när bebis skulle komma och fick då för första gången se vårt lilla mirakel! 
Vi fick då se en liten, livlig, frisk bebis och vi va då längre gångna än vad vi trodde, vecka 12 va redan förbi!:) 
På midsommar valde vi att berätta för våra familjer och våra närmsta. 
Vi valde då också att berätta om dom tidigare små liven som vi förlorat och det va som en stor sten lyftes från bröstet. 
Det blev plötsligt verkligt och vi kunde börja bearbeta sorgen över allt som hänt och gå vidare. 

Efter ultraljudet i v. 20 och desto mer magen växer och knodden där inne sparkar och ha sig desto mer vågar vi glädjas över detta lilla mirakel som vi snart ska få träffa. 

Jag mår bättre än någonsin både fysiskt och psykiskt och har nästan svårt att tro att man kan va såhär lycklig. 
Jag kan inte minnas sist jag mådde såhär bra! 
Visst i en graviditet så ingår ju illamående, kräkningar, foglossning, sammandragningar, halsbränna och lite andra gravidkramper och jag har och/elr har haft dem alla! men jag har inget emot det! :) jag tar gladeligen emot allt som graviditeten medför då jag ser så extremt mkt fram emot den fantastiska  gåvan vi kommer att få. 
Och dom vanliga gravidtetskremperna är ingenting jämfört med den smärta jag de senaste åren kämpat mot. 

Men just nu har jag inte ont i lederna! 
Jag vågar knappt säga det högt. 
Jag kan inte minnas sist jag va smärtfri. 
Jag måste nästan nypa mig i armen för att tro att det är sant. 
Jag går inte på några mediciner för min reumatism och mina värden är jätte bra!
Jag mår bättre än nånsin! 
Jag är så lycklig att det är skrämmande. 
Och nu vågar jag glädjas. 
Än har inte bebis kommit, vi har några veckor kvar och jag vet att det kan hända saker även så här sent i graviditeten, oron finns fortfarande där. 
Men vi tänker positivt, denna gången ska det gå vägen! 3 gången gillt!:) 
All skit jag har fått utstå i mitt liv ska jag äntligen få belöning för. 
Jag ska få bli mamma och det är allt jag nånsin drömt om! 

Vi bor just nu i Värnamo, lyckades få tag i en 3:a i stan och flyttade in samma vecka vi kom hem. Vi har ingen brådska med att flytta, vi trivs bra här och får plats ett bra tag till. 
Fidde är tillbaka på sitt gamla jobb och jag kammade hem ett jobb som personlig assistent efter sommarvikariatet gick ut. 
Vi vill och planerar att så småningom bygga hus. 
Och Värnamo känns just nu som den platsen vi vill leva och bo på. 
Vårt förhållande är starkare än någonsin och vi har precis lovat varandra att tillbringa resten av livet tillsammans. 
Det blev ett ganska spontant giftemål men vi kände att vi ville bli en familj på riktigt innan bebisen kom, ha samma efternamn och höra ihop för alltid. 
Vi rymde och gifte oss i hemlighet då vi kände att just giftermålet inte behövde va så märkvärdigt utan det kunde få va bara mellan oss. 
Men vi känner ändå att vi vill fira med familj och vänner så vi sparar festen till nästa år då bebis har kommit och vi kan fira ordentligt!:) 

För första gången i mitt liv så känner jag mig hemma! 
Jag känner mig hel. Jag/vi behövde inte resa runt hela världen för att hitta hem. 
Jag behövde bara få en egen familj och i det fann jag min lycka, mitt hem. 
Denna bebis har fått mig att känna mig hel igen. Nu är vi där vi hör hemma! 

Nu väntar vårt störta äventyr hittills, att bli föräldrar! ❤️
It feels like home to me... It feels like i'm all the way back where I belong!🎶




Att hitta hem

1 Läs mer >>
Igår fyllde jag 26 år och det firades med en dagsutflykt till zanzibars mest kända turistattraktioner prison island och stone town. 
Vi började dagen med en båttur till den vackra ön prison island som byggdes som ett fängelse varav namnet men användes aldrig, ön användes istället som karantän för gula febern. Fängelset är idag en restaurang, ett hotell och ett reservat för hundratals jätte sköldpaddor, den äldsta är 197 år. 
Där fick vi även snorkla över de vackraste korallrev jag nånsin sett med tusentals fiskar, bläckfiskar och spinnrockor så nära att det kändes som man var med i hitta Nemo. 
Sen åkte vi tillbaka till Stone town, vilket kan jämföras med gamla stan i Stockholm, en stad helt byggt av sten varav namnet. En stad som enbart kan beskrivas som en labyrint så det var tur att vi hade en guide annars hade vi aldrig hittat.  
Efter lite shopping och sightseeing så avslutade vi dagen med en super god middag på ett hotelltak med utblick över havet och solnedgången! 
 
En underbar födelsedag!:) 
 
Nu ser vi fram emot att njuta av zanzibars vackra stränder, sol och bad den sista veckan innan det bär det av till Sverige! 
 
 

21 maj

3 Läs mer >>
Nu har vi sagt Hejdå till byn, huset och barnhemmet! 
Vi bestämde oss för att lämna tidigare då vi hade ytterligare en motorcykel olycka i fredags. Jag blev skadad, inte allvarligt men tillräckligt för att inse att det varit alldeles för mycket skador, sjukdomar och andra missöden så nu va det dags att lämna bylivet och ta lite välbehövlig semester de sista veckorna innan vi åker hem och ta tag i hälsan.

Igår hade vi avskedsfest på barnhemmet och sa farväl till alla våra nära och kära. Vi packade ihop vårt fina hus i hopp om att vi kan komma tillbaka så snart vi, eller framför allt jag har tagit tag i min hälsa och mår bättre både psykiskt och fysiskt. Vi har sagt hela tiden att vi vill stanna så länge vi trivs och mår bra och med tanke på allt som hänt det senaste halvåret så borde vi kanske åkt hem tidigare men vi ville ge det en ärlig chans!
Vi har verkligen kämpat in i det sista. Vi ångrar inget och är glada, tacksamma och stolta för denna tiden och allt vi har åstadkommit och upplevt.
Vi kommer alltid att ha ett band till Tanzania, byn, barnen och alla vi lärt känna, vår andra familj.
Och vi kommer alltid att ha ett hus här som vi numera kallar sommarstuga dit vi alltid kan åka och hälsa på!
Men vi har insett våra begränsningar och att vi aldrig kommer att kunna bo här en längre tid då jag är för beroende av sjukvård. 
 
Tack CCY, Matanana, Bumilayinga, barnen, fröknarna och våra vänner för denna tiden! Vi ses snart igen! 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
Finns inga ord för hur mycket vi kommer att sakna er! 💛

Hejdå!

0 Läs mer >>
Nu är det fokus på att rusta upp barnhemmet.  
Efter 1,5 år med 16-18 barn så har det blivit lite slitet. Det behövs nya kläder, filtar, madrasser mm till barnen. Samt sängar till dom nyaste tillskotten Ailess och Getrida.  
Golvet i vardagsrummet måste cementeras och likaså verandan för att lättare kunna städa, underhålla och för att slippa termiterna. 
Det behövs ny färg på de väggar som inte redan är ommålade då den vita färgen blivit brun av smuts. 
Samt uppdatera resten av möblemanget som redan finns så att det blir samma standard på barnhemmet som det var för 1,5 år sen och så barnen får en tryggare, bättre och renare miljö. 
Förhoppningen är att få ihop ca 15 000 kronor. 
 
Vill du hjälpa till att renovera barnhemmet skänk en valfri slant till PG 631982-6 och märk ditt bidrag med renovering! 
 
Tack för att du hjälper oss att ge barnen en bättre framtid!  
 
 

Renovering av barnhem...

0 Läs mer >>
Tänk att vi bott här i Tanzania, Afrika i nästan 8 månader nu. 
Tiden flyger verkligen iväg!
Tänk att vi byggt ett hus här helt från grunden, jobbat med föräldralösa barn och gett dom kärlek och omvårdnad, hjälpt till att renovera ett barnhem och att färdigställa en skola samt hjälp både familjer i byarna och organisation med det vi har kunnat. 
Vi har bott i en lerhydda med halmtak, real african style! hos en afrikansk kvinna, som vi nu kallar mamma.
Vi har lärt oss att prata kiswahili och utvecklat ett starkt band med barnen och kvinnorna på barnhemmet och många andra här som nu blivit våra nära vänner, vår familj.

Tänk att vi bor i samma land som lejonkungen. Jag insåg inte hur häftigt vårt liv är förrän idag när jag kollade på lejonkungen och tänkte wow, vilken natur, vilka vackra djur. Dit hade jag velat åka!
Så kom jag på att jag bor ju redan här.
Jag bor ju faktiskt Afrika!
I landet med världens vackraste natur, med världens häftigaste djur. I ett land med masajer, gassande sol, majsfält och världens vackraste stjärnhimmel. 

Det är synd att man inte uppskattar och njuter av det fantastiska livet man lever när man är mitt i det utan att man inser först vad man upplevt, gjort och varit med om när det börja gå mot sitt slut. 
Jag önska man kunde leva mer i nuet och verkligen ta vara på varje ögonblick.
Jag vet att vi först kommer att inse och reflektera över allt vi gjort och varit med om när vi kommer tillbaka till Sverige och att vi då kommer vi att inse hur mkt vi kommer att sakna allt och alla här.
Men jag vet också att vi alltid har ett hem här, en familj att återvända till och att vi snart kommer tillbaka! 
 
 
Det är vår värld... en värld full av liv!
 
 
 
 

Beautiful Life

0 Läs mer >>
Jag älskar barn! Jag älskar att ha barn omkring mig. Barn förgyller vardagen! Om man har en dålig dag så finns det inget som kan få en bättre humör än att åka till barnhemmet och mötas av deras små leenden, höra deras skratt, känna deras kärlek och lyssna på deras underbara härliga konversationer. Barn har inget filter och det är så underbart! Dom känns så fria på något vis. Jag vet att fidde känner likadant. 
 
Just nu är det mkt hets kring barn.
Dom eviga frågorna går på repeat:
När ska ni skaffa barn? När ska ni stadga er?
Jag förstår varför folk ställer den frågan. Vi börja ju komma upp i den åldern nu då folk börjar gifta sig och bilda familj, skaffa hus och barn.
Men är det verkligen en självklarhet för alla? 
Alla kanske inte kan få barn, många försöker i flera år.  Man kanske inte har hittat den rätta än att bilda familj med. Vissa kanske inte har råd eller vill ägna sig åt karriären först, plugga, resa eller är helt enkelt inte är redo än!
Det finns så många anledningar! Vi är alla olika!
Och vem säger egentligen att stadga sig måste betyda en villa, Volvo och barn i landet man kommer ifrån? 
Vissa kanske stadgar sig genom att bygga hus i något annat land elr köper en lägenhet, eller hyr lägenhet någonstans. 
Vissa kanske vill spendera hela livet på resande fot och skaffa barn någonstans på vägen, vissa kanske inte vill ha barn alls, vissa kanske aldrig stadgar sig! 
 
Vem är det som avgör vad folk borde göra? 
Vem är det egentligen som gör reglerna?
Varför är dom frågorna så självklara för många? 
Jag är i alla fall trött på frågorna! 
Jag vet att folk bara frågar av välmening och nyfikenhet men vi kanske kunde lägga energin på något viktigare.
Acceptera varandras olikheter. 
 
Jag tror aldrig att jag kommer att stadga mig, jag är inte klar än och jag tror aldrig att jag kommer att blir "klar"! Jag kommer aldrig trivas med att bo på ett och samma ställe, gå till samma jobb varje dag och ha samma vardagliga rutiner varje dag. Men det är jag det! Dom som trivs och mår bra av det ska ha det så. Det jag menar är att alla ha rätt att leva sitt liv på sitt sätt göra det som gör en själv lycklig!  
Jag vill resa, bo på olika ställen, i olika länder och va fri! Och barn det kommer förhoppningsvis så småningom. När vi är redo och när det passar oss i livet. 
Vem vet jag kanske ändrar mig när den dagen väl kommer. Men istället för att fråga om framtiden så kan vi väl leva i nuet! Låt oss alla leva våra liv som vi själva vill och så länge man är delaktigt så lovar jag att ni inte kommer att missa något!:)
 
 

En tankeställare

2 Läs mer >>
Nu är vi tillbaka i matanana igen och har fått lite ny energi!:)
Nu ser vi fram emot att tillbringa så mkt tid vi kan med barnen, göra klart så mkt vi kan på skolan, i våra hem och spendera tid med våra vänner och alla vi känner och försöka njuta av naturen, kulturen och allt det underbara här innan vi beger oss tillbaka till Sverige. 
 
Nu håller vi på att bygga på lekplatsen till förskolan på CCY School. 
Fidde har börjat på med gungställningen och förhoppningsvis så blir den klar nästa vecka. Sen ska det väl bli en sandlåda och eventuellt lite mer som hör lekplatser till. 
Vi har nu målat klart i förskolan så nu saknas bara möbler och övrig inredning. 
Förhoppningsvis så kan den öppna så snart som möjligt!:) 
 
Barnen på barnhemmet växer och utvecklas varje dag. 
Flora vårt fadderbarn som nu är 1 år och 9 månader har precis lärt sig att säga våra namn!:) 
 
Vi har köpt innertak till vårt hus! 
Fidde har även byggt en skjutlåda under sängen, där vi kan gömma våra sängkläder och en liten kista. Man få utnyttja alla förvaringsmöjligheter!:)
Han har även byggt hyllor på toaletten så nu har vi ett handfat och förvaring samt en liten duschhörna med duschdraperi!:) 
Så nu är vårt hus snart klart men det finns fullt med saker att göra både på barnhemmet och i skolan så rastlösa blir vi inte!;)
 
CCY Kindergarden 
 
Vårt fadderbarn Flora 1 år och 9 månader 
 
Vårt hem

Sista månaden

2 Läs mer >>

Jag vet inte ifall det är för att jag har varit sjuk eller för att det börja närma sig men jag längtar hem! Hem till Sverige!
Jag har sällan under alla mina tidigare resor längtat hem så detta är ganska nytt för mig.
Men kanske är det så att det helt enkelt varit lite för mkt på sistonne.
Jag saknar den svenska vården, svenska sjukhus och allt som hör det till. Det är något jag aldrig trodde att jag skulle säga då jag alltid klagar på vården hemma. Men man får verkligen perspektiv på saker och ting när man bor i olika länder. 

Jag saknar min mamma! För oavsett hur gammal man än blir så vill man alltid att ens mamma ska ta hand om en när man är sjuk.
Jag saknar mina vänner och min familj.

Jag saknar att va en i mängden, att inte bli uttitad och kallad musungo.
Mest av allt tror jag bara att jag saknar allt som detta landet inte har.
Allt som jag tycker är jobbigt här som ofta är så enkelt i Sverige.

Men snart kommer vi hem!:) Den 1 juni är hembiljetten bokad. Vi lämnar matanana den 24 maj och tar några dagar på Zanzibar innan vi beger oss hemåt.

Jag vet dock att när vi väl kommer hem så kommer jag sakna detta.
Landet, vårt hem, vår familj och våra vänner här. Enkelheten.
Och jag vet att jag kommer att bli påmind om allt som jag ogillar med Sverige. 
Men det är väl så att alla länder har sin charm och sina brister.

Jag önskar att man kunde ta det bästa från båda världar, helst av alla världar och sätta ihop det till ett enda stort land och samla alla man älskar på en och samma plats.

Men det är väl så när man valt denna livsstilen. Man saknar alltid någon och något.

Hemlängtan

1 Läs mer >>
Här kommer en liten uppdatering.
 
Just nu befinner vi oss i Dar Es Salaam. Vi åkte hit igår då jag blivit sjuk...igen! 
Ingen som blir förvånad längre antar jag? Mitt immunförsvar suger helt enkelt! 
 
Denna gången började det med att jag helt plötsligt märkte att det uppkommit en böld i min ena armhåla.
Jag fick feber, ont i kroppen, lederna börjde värka och jag kände mig allmänt sjuk och trött.
Redan dagen efter så åkte vi till sjukhuset i mafinga och de sa att man får såna bölder pga av en bakterie och skickade hem mig med antibiotika.
Det är tydligen ganska vanligt med sånna här.
Killarna va och tittade förbi oss samma dag och de hade alla någon gång haft en sån böld på kroppen. De sa också samma sak som läkaren i mafinga, att det kommer från en bakterie och att det är vanligt att få feber, bli sjuk och att det gör jätte ont. De sa också att de brukar skära bort dom men läkaren i mafinga sa att det inte behövdes och jag ville helst undvika det. 
Jag åkte hem och vilade, började på min antibiotika kur men efter 5 dagars hade det inte blivit bättre, snarare värre. 
Den gjorde väldigt ont, blev röd och irriterad och blev större och större.  
Eftersom jag har en grundsjukdom som påverkar mitt immunförsvar så va vi alla överens om att det va säkrast för mig att åka till Dar för bättre sjukvård innan jag blir sämre. 
Så här är vi nu.
Läkaren har idag smörjt och lagt om det. Imorgon ska vi dit igen och se om vi kan ta bort den. 
Efter den är borttagen och det inte uppstår någon ytterligare infektion och en till antibiotika kur så ska jag förhoppningsvis va helt återställd.
 
Så vi hoppas kunna återvända till Matanana på tisdag! :) 
 
 
 
 
 
 
 
 

Då va det dags igen.....

3 Läs mer >>
Här kommer en liten uppdatering om huset.
När vi va i Sverige så köpte vi på oss en massa fina inredningssaker till huset bland annat gardiner och mattor mm. Vi har även varit i Iringa och shoppat lite afrikansk konst och massa fina saker på Nema Craft.  
Så nu känns huset mycket mer hemtrevligt och ombonat.
Fidde håller på att fixa trä så vi kan göra klart på toan och vår barbänk sen är det inte mkt kvar! :) Innertak och lampor ska också dit så småningom men solcellerna är på plats i alla fall. 
 
 
 

There's no place like...

0 Läs mer >>
Förra helgen packade vi in alla barnen i Felisian lastbil och åkte och badade i ett litet vattendrag. Efter badet sponsrade Annie och Linnea till picknick med fruktsallad, soda och klubba!:) 
 Jag, Fidde och Annie, Linnea Öhmans underbara vän från Sverige som varit och hälsat på de senaste 2 veckorna hann även med att måla lite siffror i CCYs skola och i veckan har vi även hjälpt kvinnorna att ta alla små barnen till den lokala hårsalongen.  
 
 
 
 
 
 
 
 

Livet har sina goda s...

0 Läs mer >>
 
Nu är vi tillbaka i matanana. Resan gick bra och det va skönt att komma hem till vårt fina hus och träffa alla barnen igen. 
De senaste dagarna har vi packat upp och inrett med alla fina saker vi köpt i Sverige. Vi har myst med barnen på barnhemmet och festat med våra nya och gamla vänner.
Vi har fixat gungställningen på barnhemmet som va helt utsliten.
Och målat och byggt lite hemma samt satt upp solcellsystemet så nu kan vi ladda hemma!:)

Många brukar fråga om vi har lejon utanför huset eller i närheten av där vi bor eftersom vi bor i Afrika. Vi brukar lugna folk med att berätta att lejonen bara lever i nationalparkerna och den närmsta nationalparken Ruaha ligger ca 3, 5 h härifrån.
Igår fick vi dock veta att 25 lejon har rymt och folk har sett dom i både mafinga, vilket är ca 30 min härifrån och är den närmsta staden från vår by och i kibidula vilket är grannbyn som ligger ca 3 kilometer härifrån.
Så nu kan vi säga att vi har lejon i närheten.
Vi har varnat alla barnen och vuxna på barnhemmet och nyheterna om att det är lejon lösa här sprider sig fort genom byarna.
Så nu håller vi oss inomhus så mkt vi kan tills dom har fått det under kontroll.
Och vi har kontakt med guider som jobbar i ruaha, nationalparken som uppdaterar oss om läget.
Nu känns det verkligen att man bor i Afrika.
 
Bild tagen på safari i Ruaha nationalpark 2013
 

Cause this is Africa

1 Läs mer >>
Imorgon åker vi hem till Tanzania igen. Det har varit 3 mysiga veckor i Sverige.  Det har varit så härligt att få träffa och umgås med familj och vänner, äta god mat och bara njuta av alla bekvämligheter Sverige har att erbjuda. 
Men nu längtar vi hem. Vi längtar hem till vårt fina hus, till vår egen säng och framför allt till vår fina familj där nere! 💛
 
Vi ser fram emot att göra klart huset, att umgås med våra vänner och att laga mat i Jessicas ugn! Att få mysa med Ailess och hennes 17 syskon på barnhemmet igen och att äntligen få träffa Alice, hennes pappa och hennes underbara mamma Linnea.
 
Och sist men inte minst så ser vi fram emot skolstarten! När vi kommer tillbaka bli det fokus på att färdigställa skolan så att ccys förskola äntligen kan öppna i april!
 
Vi kommer att sakna familj och vänner men vi ses snart igen!❤️ 
 
 
 
 
 

På återseende...

1 Läs mer >>
Vi påbörjade vår resa hem för ca 1 vecka sen. Vi stannade en natt i Iringa och spenderade 4 nätter på stranden i Dar es Salaam innan vi skulle flyga hem till Sverige. Med förseningar, snökaos och inställda flyg så blev vi fast i Turkiet i 2 dagar innan vi äntligen fick flyga till Sverige. 
Så I fredags eftermiddag kom vi hem till Värnamo och överraskade alla!:) 
Ingen visste att vi skulle komma hem så våra föräldrar blev ganska chockade!
Nu ser vi fram emot 3 veckor i Sverige då vi bara ska umgås med vänner och familj och äta god mat!:) 

Bild från stranden i Dar es Salaam 

Surprise!